Så fort att det blir lite jobbigt så åker du, utan en tanke på vad du lämnar kvar. Men alla är olika. Vissa flyr och andra väljer att stanna och försöka lösa problem. Du är den sorten som bara flyr undan allt. Men du måste inse att verkligheten den kommer ikapp dig fortare än du anar. Alla andra inser det, men inte du.
Jag trodde verkligen att vi hade tagit oss igenom detta, och att vi gått vidare med nya krafter och chansen till ett nytt liv. Men uppenbarligen så stannade du någonstans på vägen utan att jag i början anade det.
Men dendär känslan som man kan få i hela kroppen den talar uppenbarligen aldig fel, för ännu en gång har jag funnit den rätt.
Men då väljer du att lämna mig med den känslan, för att själv kunna fly.
Men du får fly utan mig, för den chansen som jag fått nu i livet den får man bara en gång, och jag lämnar den inte.
Mina barn är mitt allt!