Fortfarande så flyr du, men vet du till vilket pris du gör det!?

Jag tror inte att du är medveten om det. Men jag klarar mig, behöver inte din hjälp för att göra det.
Jag älskar dig så innerligt och oerhört, vill inte göra det jag gör just nu men jag tror att det är ett måste om jag skall orka med vardagen och livet tillsammans med barnen. Jag tror aldrig att jag mått så dåligt som jag gör nu. Känns som om att luften jag andas in inte räcker till och allt runt om mig är bara som dimma. Vad alla än säger så vet jag att ja måste göra valet själv och nu har allt rasat inombords så nu måste jag göra något. Trodde att jag skulle kunna prata med dig om detta, men eftersom att du inte pratar med mig så måse jag göra det bakom ryggen på dig. Det känns inte bra, men förresten vad är det som känns bra egentligen.
Skulle vilja veta hur du verkligen mår inombords!? Men tror aldrig att jag kommer att få veta sanningen.
Du sa att du mådde sådär. Men vad är det då? Har jag ingen aning om.
Men du gör som du vill. Jag vill inte ha mer av din sanning nu för den slår mig bara i ryggen hela tiden. Låt mig vara ovetande istället.............</3

Så fort att det blir lite jobbigt så åker du, utan en tanke på vad du lämnar kvar. Men alla är olika. Vissa flyr och andra väljer att stanna och försöka lösa problem. Du är den sorten som bara flyr undan allt. Men du måste inse att verkligheten den kommer ikapp dig fortare än du anar. Alla andra inser det, men inte du.
Jag trodde verkligen att vi hade tagit oss igenom detta, och att vi gått vidare med nya krafter och chansen till ett nytt liv. Men uppenbarligen så stannade du någonstans på vägen utan att jag i början anade det.
Men dendär känslan som man kan få i hela kroppen den talar uppenbarligen aldig fel, för ännu en gång har jag funnit den rätt.
Men då väljer du att lämna mig med den känslan, för att själv kunna fly.
Men du får fly utan mig, för den chansen som jag fått nu i livet den får man bara en gång, och jag lämnar den inte.
Mina barn är mitt allt!